Oliver Sundström

Att få en blick och ett leende från någon är nog bland det finaste som finns. Tänk bara att titta på en person, och denne tittar tillbaka, man ler och denne ler tillbaka – känslan som man kan få som genomrusar kroppen kan vara alltifrån detta är en person jag tycker otroligt mycket om, till wtf did i just do. Allt rör sig om en väldigt liten gest som vi alla dagligen gör, ändå kan något så litet betyda otroligt mycket beroende på vilka de inblandade personerna är och hur man utför gesten.

En dag som denna, när man sitter och har betraktat en solnedgång och nu bara sitta i skenet av stearinljus och en vägglampa. Då får man lite extra mys och tid att fundera över saker som man liksom aldrig gör annars. Visst jag kan sitta i simhallen (ett ställe där jag numer verka trivas överdrivet bra att bara sitta och lyssna på armar och ben som slår mot vattnet) och skriva mer seriösa inlägg om hur jag tycker att saker borde fungera, eller hur saker fungerar och vad som är fel med att det fungerar så. Men man kan även skapa sig en lite mer filosofisk miljö och bara fundera på livet och allt detta har att erbjuda.

Min tanke idag riktar sig främst till hur får man nerverna att fungera att klara av att bjuda ut någon, visa ett intresse för en person som man tycker om, eller bara återhämta sig från en förlorad kamp mot en obesvarad kärlek. Många kanske inte ser det som något man brukar skriva om offentligt, och många skulle nog inte vilja göra det under sitt eget namn, men jag ser mig själv ibland som en öppen bok, även om det är långt i från den sanning som finns. Min innersta sociala krets har alltid varit väldigt liten med folk som någorlunda vet vem jag är och varför jag gör saker som jag gör, men även här finns stora hål som är svåra att fylla med information. Någonstans utanför denna hittar man den krets med vänner, bekanta och kollegor som jag hittat genom mitt ideella engagemang, och där i mellan min facebook och denna blogg som jag ibland skriver på.

Jag fyller tjugotvå till sensommaren, så givetvis så har man oundvikligen under sina år – om än få år – fått uppleva hur det känns att hålla av någon så otroligt mycket att man nästan skulle göra vad som helst för denna person. Det har hänt mig ett gäng gånger, och det är sällan jag gjort något åt detta då jag främst har känt mig allt för dålig för att våga göra något. Men ett fåtal gånger så har jag faktiskt försökt mig på att göra något utav det hela – aldrig med gott resultat vill tilläggas -.  Att berätta för någon vad jag känner för denna är något jag försöker undvika in i det sista, eftersom jag ännu så länge aldrig fått något positivt utav det, det kan bli att jag i princip inte längre pratar med personen, eller att denne inte längre gärna vill prata med mig. Sällan vill man prata om sådana händelser offentligt då man ofta vet att de som berörs troligen kan ta illa upp, och därmed förvärra en situation. Men här känner jag nog inte att jag hänger ut någon så det är förhoppningsvis inte någon fara.

Vad är det man ser hos en person, en person som man till ytan kanske inte har något gemensamt med. Själv är jag en gamer av jag vill nog påstå ganska hög rang, och de flesta som jag fattat tycke för tenderar hålla sig så långt i från en dator eller ett spelbräde som det går. Jag har en för många ganska sjuk humor, och de flesta jag ibland umgås med kan inte förstå att jag lägger så mycket energi på att sitta vid datorn, eller jobba med en förening. Jag tror att allt mitt engagemang inom organisationer och spel bottnar sig ganska djupt i min känsla av att jag inte är omtyckt och att jag därmed måste jobba otroligt hårt för att bli av med alla typer av känslor som jag kanske kan få. Jag menar det finns väl inte en vettig människa på jorden lägga så många timmar som jag gör om dagen på det jag gör.

ibland kanske man önskar att man var en hunk som vilken tjej som helst skulle falla för bara man tar av sig tröjan, eller att man hade sådana mängder pengar att man göra allt för att imponera på en person. Men nu är det ju så att jag har inget av det där, en medelmåttsmänniska som vem som helst ute i världen. Men även om jag är en i mängden av dessa miljarder så är jag en unik person inom denna stora stora grupp. Så det viktiga är ju att man hittar fram till vad som gör mig till den som är bäst i världen på just det, att vara jag.

Hela denna text bör ses som en filosofisk tanke vilken inte bör göra någon som helst klok på vad som menas, den är icke korrekturläst och bör inte heller vara detta eftersom den är skriven helt utifrån känsla med enda avsikt att få skriva av sig lite.